"Ja, jag kommer" – var det sista jag sa. Jag tror det nästan sa hon allvarligt och hennes djupa ögon såg långt in igenom mig.
Efter detta kom jag i jämvikt igen. Satte i att arbeta. Hade nu börjat på Valand för Wilhelmson och på målarskolan har vi trevligt – "vi konstnärer" som Sigurd Ring säger. 20 st. är vi. Manfolken visslar och sjunger medan de arbetar. Ibland spelar de mandolin. Chronander och Eldh – båda spelar så att man alldeles drages med och föres bort från jorden. Mandolinen har sådana underligt veka toner som av undertryckt gråt.
Arosenius går där också – för att få använda modellen. Han är alltid hungrig och tar våra smörgåsar om vi lägger dem framme. Wilhelmson är en bra lärare – och bra kamrat.
I maj står jag i begrepp att lämna Göteborg igen – har alltid lika svårt för uppbrott – mamma Naumann sa när jag tog avsked av henne: "Det är som om jag förlorade mitt eget barn. Du vet inte Märta hur mycket gott Du gjort oss i vinter. Du har varit som en solstråle för oss." Hon vet ju hur mycket Sofia och jag håller av varandra. Jag kämpade med tårarna så jag kunde inte svara. Annars hade jag sagt att det är de som gjort mig gott. Jag är hemlös och ensam och har fått känna hem hos dem, varit storasyster för barnen och är så tacksam för det.