Hösten 1902 fick jag fara till Göteborg och var hos Naumanns och blev mycket bortskämd av Sofia och hennes vänner och det kändes bedrövligt att komma tillbaka till Skåne – men nu har jag upptäckt fasters goda hjärta och jag skriver vänligt och vackert om gamla kära faster i dagboken.
Dagboken är full av utgjutelser av alla slag. Känslan av min egen litenhet och obetydlighet i det ändlösa världsalltet – och mycken obalanserad tonårslängtan – efter något. Man vet inte vad.
Sentimentala dikter skriver jag – ingen förstår mig – inte ens jag själv. Natursvärmerier, religionsfunderingar och tvivel.
Så blir det bestämt att jag ska få komma till Göteborg – bo hos Naumanns och gå på slöjdskolan. Det går bra och är roligt. Sarah Bernhardt kommer till Göteborg och spelar Kameliadamen. Jag var vild – ville se henne spela men fick inte. Smet ut på kvällen o stod utanför teatern, när hon kom ut efter föreställningen. Jag skrek "Vive Sarah Bernhardt" och uppviglade människorna att skrika med. Polisen tog mig i armen och sa "lugna sej nu lilla hon, och spring inte här som en yr höna". Jag ville att studenterna skulle spänna från hästarna och dra hennes vagn. Jag var alldeles vild. När hon sen reste några dagar senare gick jag ner till tåget med rosor.