drag och har sammanträden. Sofias klasskamrater ha alla blivit också mina vänner. Och så teatersvärmeriet! Fru Håkanson kommer till Göteborg och jag får se henne spela. Tar mod till mig och går upp till henne med blommor på hotellet där hon bodde. Hon var vänlig och söt. Vi talade om Anna Flygare – som ville börja som skådespelerska. Hon tog mig med storm. Ännu en kväll såg jag henne spela och var hänryckt. Jag sover inte, äter inte, går som i en dvala. Jag vill gå till henne och tala med henne om hela min längtan att få spela. Slutligen gick jag. En hel timme satt jag hos henne. Jag berättade om hur jag alltsen barndomen längtat att få spela. Hur mina föräldrar aldrig skulle tillåta mig det (den tiden ansågs ju skådespelare som socialt lågtstående varelser.) Jag talade om mitt arbete i Göteborg. "Åh, sa hon, är ni blivande konstnär! Och ändå vill ni lämna det och gå in vid teatern. Tänk att vara konstnär och ändå vara fri. Man är så gränslöst bunden när man är vid teatern, man måste ge sig själv helt och hållet" – "Men – sa jag, det är ju just det som är det härliga att man får ge upp sig själv". Hon såg länge på mig, så sa hon att hennes råd till mig var att försöka arbeta ett år och försöka glömma teatern. Det kommer nog att bli svårt, men