men den djupa tystnaden stod stilla. Jag vågade knappt andas för att inte störa den. Sorlet brusade sakta runt omkring men jag stod ensam innerst inne i tystnaden. Det blev tryckande, ängslande – jag började gå sakta framåt – och fann mig till sist uppe i backen till Haga kyrka. Det var inte dit jag skulle – jag vaknade upp – och gick hem."
Julen reste jag till Stockholm och firade jul hos föräldrarna. Vi umgicks med släkten – på visiter och middagar – och jag kände mig hemma för en gångs skull i min egen miljö. Alla var vänliga och snälla mot mig och jag försökte vara allas "solstråle" så gott jag kunde.
Den första elektriska spårvagnen såg jag. Förut hade stackars hästar knogat och dragit på spårvagnarna.
På middag hos faster Eugenie träffade jag Bo Leijonhufvud. Han stod och såg på mig länge för att "se om jag var mig lik" – och det tyckte han att jag var. Frågade om jag kom ihåg honom. Om!!! Det var svårt att lämna Stockholm den här gången. Jag kände att de behövde mig hemma. Hade jag då stannat kvar kanske hela mitt liv hade blivit annorlunda. Men snart är jag inne i arbetet igen i Göteborg och trivs med det. Jag har Naumanns barn och många kamrater. Vi bildar en litterär förening – håller före-