Lyckades komma innanför spärren och klev darrande fram och gav henne rosorna. "Merci mademoiselle" sa hon och tog mig i hand och log. När hon kom in i kupén la hon ifrån sig sina stora buketter och höll bara mina tre rosor i handen och viftade med dem genom fönstret. Att jag inte dog av lycka. Alla tiders förnämsta skådespelerska hade talat till mig och tagit mig i handen!!! Jag läste Kameliadamen på franska och gick i Sarah-feber länge efteråt.
Jag arbetade flitigt på slöjdskolan – vi hade tävlingar och jag fick 2 första pris på tävlingsritningar.
Sofia och jag är teatertokiga. Vi kysser teaterväggen, sitter i rännstenen och tuggar tuggummi och bär oss barnsligt åt. Samtidigt är jag obalanserad, känner mig ensam och utkastad i världen – jag går och driver på gatorna utan mål. I dagboken står: "I går kväll när jag gick hem regnade det och var mörkt, men i mörkret lyste lyktor. De gula löven närmast lyktskenet glänste som guld – gatan låg mörk framför mig, regnet plaskade. Jag stod stilla. Storstadens dån hördes långt borta, närmast mig var tystnaden, den kom liksom smygande uppför den mörka gatan, gled in mellan vagnar och människor och stannade just där jag var – människorna sprang – hade brådtom att komma hem