Det föll ofta ner små svalungar ur bona. Dem tog vi hand om och uppfödde. Vi fångade flugor och mygg med håv och matade dem med. Johan hade väckarklocka, som ringde när de skulle matas i soluppgången. Ibland gick det bra – men var de mycket små så gick det inte. Då dog de – och då hade vi stora begravningshögtidligheter – Duvorna tyckte om musik – de flög in och satte sig och hörde på, när mamma spelade piano.
Barnkammaren låg en trappa ner. Det var en lucka i golvet – som sen stängdes om oss – Därnere fanns ingen dörr, men man kunde hoppa ut genom fönsterna. När det var främmande kläddes vi fina, fick gå in och hälsa, kläddes av ståten och släpptes ut igen i frihet – Sitta inne i salongen fick vi aldrig. Vid matbordet fick man sitta tyst och stilla – yttra sig fick man inte – bara svara om man skulle bli tilltalad.
Johan var klen som barn, Märta var frisk och rund – mamma gav alltid Johan de bästa bitarna av maten – mjölken skummades – Johan fick grädden, Märta skummjölken o.s.v. Men det fanns aldrig någon avundsjuka från min sida – Johan hade ett häftigt lynne men han var alltid snäll mot mig – vi var de bästa vänner – aldrig någon osämja oss emellan.
Det gick en liten ångslup mellan Vaxholm och fästningen. Officersbarnen åkte gratis på den båten. I regnväder höll vi till ombord på den.