Så kom konfirmationen. Vi plockade blommor och klädde i kyrkan. E.m. var vi för sista gången samlade där. Kyrkoherden spelade själv på orgeln – "Ja, nu är vi här för sista gången" började han – det var så tyst därinne i sakristian – så hördes en snyftning, så en till och så bröt det löst – och så grät vi allesammans. Kyrkoherden kunde inte göra sig hörd.
På kvällen var jag en stund ute o rodde ensam. Det var lugnt och stjärnklart, på stranden glänste lyktorna och bakom låg skogen mörk och majestätisk. En stilla härlig kväll då jag tog farväl av den lyckliga Åhussommaren. Nästa dag var konfirmationsdagen. Mamma hade kommit ner för att vara med. Det var fullt med folk i kyrkan – den kära gamla kyrkan. Kyrkoherden hade talets gåva. En bra präst måste vara lite skådespelare. Han var till och med en god skådespelare. Hans dotter Anna Flygare blev också skådespelerska – fast det var svårt för en prästdotter på den tiden att få ägna sig åt det yrket. Sista kvällen hade vi en liten avskedsfest och där sjöng Elsie Ramels mamma alldeles förtjusande.
Hon var storsångerska – hette Thyselius själv – och var farmor till Povel Ramel. Som från henne fått sitt musiksinne. Sen packade vi och grät, och grät och packade och reste vidare ut i världen åt olika håll.