Nästa ställe var Rynge. Kurcks – och sen blev det Torup. Coyets – ett fantastiskt vackert ställe där vi var ofta.
I Borås besökte vi farbror Ludvig Liljencrants – fasters bror, som då var chef för Elfsborgs regementet och så hamnade vi som alltid på Gubbero. De gamla herrarna på slottena kallades inte vid förnamn utan faster sa "Ekman", "Ehrensvärd" o.s.v. Deras hustrur tilltalade dem också så – det lät lustigt. På Gubbero lärde jag mig sy. Mönster fanns inte att få, men jag sprättade sönder min klädning, märkte ut hur alla sömmar skulle sitta – klippte en precis likadan klädning och sydde ihop bägge två igen. Det var mitt första försök i den vägen, sen har jag fortsatt att sy mina kläder i alla tider.
Så blev det en ny vinter hos faster och julen på Torup med alla Cederströmar, Berchs och Ramels. Till nyåret kom Gunhild Posse med sina barn Amelie och två pojkar. Från Torup till Rynge och därifrån till Marsvinsholm där "Benettabarnen" som Amelie Posse brukade kalla dem spelade teater och vi dansade och hade roligt. Den festen har Amelie beskrivit i boken om sin barndom.