Märta har daterat arket till 1896
Vi lekte fästning på en sten i sjön. Sköt med knallpulver på norska fartyg – "norbaggar" – sprang nakna och barfota på klipporna vid stranden, hade "tama" grodungar i regnvattenpölar, fick segla ibland med snälla löjtnanten. I parken var det underbara blommande röda hagtornsträd och mycket bär – vår gunga satt mellan två körsbärsträd, så man kunde gunga högt och sparka ner körsbär.
Men den härliga sommaren tog slut och faster Ellen tillsammans med farbror Gösta, hemma på besök från Amerika, kom och hämtade mig och vi reste båt till Stockholm. Där skulle jag återigen till halsdoktorn och ta den återstående polypen. Jag bad så innerligt till Gud att jag skulle slippa opereras en gång till och när jag sen kom till professorn tittade han mig i halsen och sa – "Det var märkvärdigt – den har gått bort av sig själv – det behövs ingen operation". Hemkommen kröp jag in i en garderob, la mig på knä och tackade Gud, som hjälpt mig. Jag var djupt religiös länge efter den händelsen.
1896 var vi åter i Vaxholm men den 19 Augusti hände det förfärliga som gjorde slut på all min barndoms glädje – Pappa hade kommit överens med faster Ellen att jag skulle vara hos henne i Hälsingborg. (Det fanns ingen bra skola i Vaxholm.)
Mormor var sjuk och klen och Pappa ansåg att hon inte orkade med mig.