Märta har daterat arket till 1905
Jag hade det svårt hemma – och likadant var det på Vellinge och på Hesselbyholm. Ogillande och missnöje överallt. Faster Mimmi säger att Liljencrantzska namnet är draget i smutsen – att jag är en gatslinka o.s.v. Mamma håller förstås med dem, men söta gamla faster försvarade mig. Jag förklarade att i Göteborg levde vi fritt, utan fördomar och där litade de på oss ungdomar. Ja, sa de, av sådana människor som du där umgås med begär man ju ej uppfostran, men av baron Liljencrantz' dotter!!!
Min påtänkta italienska resa tillsammans med Louise sätter de sig emot. Det skulle se ut som flykt. Efter det liv de tror sig veta att jag lever, skulle det ligga nära till hands att tro att jag var tvungen att resa min väg.
Det berättades att Märtha Tamm och Axel Liljencrantz – i 40-årsåldern – en vecka före sitt bröllop skulle gå på teatern, men måste ha ett "förkläde" med sig. Så ska man uppföra sig. Erik är en dålig människa – annars hade han tänkt på att akta mitt rykte. Han kommer snart att byta ut mig mot en annan – halv flykt från Hesselbyholm. Allt det här förde Erik och mig närmare tillsammans.
Åter i Stockholm skulle Erik och jag en dag åka med hans bil till Södertelge. Jag ville så gärna komma till mormors grav. Bilen gick sönder. Vi låg i många timmar i dagen på landsvägen och försökte laga den.