Märta har daterat arket till 1954
Han sökte upp mig ett par gånger. Ena gången var jag skild, men han gift – andra gången var han skild – men då var jag omgift.
Sista April 1954 satt jag ensam och hörde i radio på studentsången från Uppsala – och såg på ett grant valborgsmässobål på andra sidan sjön. Då ringde Torbjörn från Kalmar. "Jag måste ringa dig i kväll – det är 50 år sen vi firade den här kvällen tillsammans. Nu blommar vitsipporna som de gjorde då. Nu ska vi mötas i Göteborg. Var firar du din 70-årsdag?"
50 år sen dess!! Hur annorlunda allt varit om jag då fått bli hans hustru. Vi hade säkert blivit mycket lyckliga. Jag hörde hans röst länge efteråt: "Nu blommar vitsipporna". Romantik vid 70 år!
Men vi möttes inte i Göteborg. Han blev sjuk och måste opereras. Sista gången kom han hit till Torphagen gammal och skröplig för att säga farväl. Han reste omkring och tog avsked av sina vänner. Kom till sin kusin Amelie Posse. "Vet du var Märta bor?" – "Ja det vet jag" sa Amelie, "jag var där härom dagen".
Och så kom han och vi satt och höll varandra i handen som i gamla tider.
Han stannade kvar i mina tankar länge efteråt. Nu är han död – borta för alltid.
Ja – så går vi tillbaka till 1904 igen. Jag reser hem och går ensam med faster. Går ner och talar med havet om mina bekymmer ibland. Bagateller – säger havet! Du är en liten obetydlig prick i världsalltet.