Nästa gång var det bal hos Naumanns. Förberedelserna var så här: Först tingades Torbjörn att leda dansen; sen tingades musiken (piano) och sen allt det övriga. Att balen var rolig behöver inte sägas. Erik Magnus var där också, men han var ingenting emot Torbjörn. Kvick och glad och tosig var han. Och så han kunde dansa!!
Vi var sen tillsammans dagligen – goda vänner, goda kamrater. Jag sydde hos fröken Ahlberg. Torbjörn gick på gamla högskolan som låg midt emot. Han läste på fil. kand. litteraturhistoria. När han slutat sin lektion, kastade han sten på mitt fönster och jag störtade ut till honom. Vi gick långa promenader – naturälskare båda. Det var soliga vårdagar. Det var inte bara lek – vi talade mycket allvar. Så han kunde tala om förhållandet mellan man och kvinna. Han är ren i själen och stark. Bandet mellan oss knöts allt fastare – utan ord. Vi bara växte samman. En dag skulle vi gå ut i Slottsskogen Sofia, Gösta, Torbjörn och jag. Det blev ösregn. Vi stod våta och frusna och väntade på Torbjörn. Han kom strålande av ungdom och hälsa och smålog så där soligt som han brukade. Och det blev sol omkring oss – trots ösregnet – aldrig glömmer jag den dagen. Vi träffades så ofta vi kunde. Vi hoppade över bänkarna i Vasaallén i vår livsglädje. Han var inte alltid glad. Hans far var död (bror till Gunnar Wennerberg) Torbjörn måste bekosta