Märta har daterat arket till 1904
Teater är det enda jag tänker på numera. Duger jag till att spela? "Själviakttagelsens isögon", som Selma Lagerlöf talar om, plågar mig. Jag är så led på mig själv för att jag inte gör någon nytta – inte blir till någonting. Till sist bestämmer jag mig för att tala med faster. Jag satt och grät en dag och faster kom och var vänlig – och så talade jag om allt som jag burit på dessa sista 2 år – hur jag längtat att få spela – men jag visste ju vilken sorg jag skulle göra faster och mina föräldrar om jag ägnade mig åt teatern. Och det underliga var att faster förstod mig. Visserligen skulle det göra henne en stor sorg, men kunde det vara till min lycka ville hon ej stå i vägen. Hon förlåter mig och fördömer mig inte. Lilla älskade, snälla faster!
Jag gick till fru Håkanson – "Nu är jag fri – ta mig och pröva mig och se om jag duger". Hon sa att hon tyckte det skulle vara roligt att få ta emot mig. Men hon måste ju först se vad jag verkligen kunde. "Att ni har begåvning för scenen hörde jag ju bara på den biten ni läste – men hur långt den räcker" Så gjorde vi upp att jag skulle komma och spela för henne på sommaren vid Furusund; så skulle hon arbeta med mig och se om jag kunde komma långt och om hon trodde det skulle vara framtid för mig.
Jag tackade henne – jag stod vid dörren för att gå. Det var mörkt, hon tände och kom bort till mig – stod och höll mina händer – så kysste hon mig "adjö då min lilla unge" sa hon så vekt och milt som en mor – "och var modig nu". Och så gick jag!!