Ett välförsett dockskåp hade jag också. När faster ansåg att jag var för stor för att leka med det, skänkte hon det till flickorna Ramel på Övedskloster. De var fyra små flickor som lekte intensivt med det, men de var aktsamma om det. När jag gift mig och väntade min första baby fick jag dockskåpet tillbaka med så gott som allt innehåll ofördärvat. Nutidens barn lär sig inte att vara rädda om saker. De går sönder, kastas bort och köps nytt. De hinner inte fästa sig riktigt vid någonting.
Jag hade en docka som jag älskade särskilt mycket. Den sov i min säng om nätterna – den föll i golvet, porslinshuvudet gick sönder. Den fick ett nytt fint huvud – men – jag bara sörjde den gamla dockan. Då limmade mormor ihop det trasiga huvudet och satte på det igen och sen var jag lycklig med den.
Den dockan hade jag fått av Ebba Oldenburg. Hon kom till mig som gammal och bad att få se på sin docka. Det var här på Torphagen. Den gången såg hon min stolpsäng och sa: "Åh, den sängen har jag legat i på Arnö. Den stod i ett gästrum där". Sen har den stått i Landsjö gästrum i många år.