Redan tidigt – i 12-årsåldern – kom Edvard till Carlberg. Han berättade hur han åkte med en fora från Dalarö, där farfar då bodde, till Stockholm, utan överrock, sittande på en mjölsäck. När han fick se ljusen vid Södertull trodde han sig ha kommit till himlen och när sen den stelfrusne lilla pojkstackarn kom till sin farbror Gösta – landshövdingen och fick mat och värme kände han sig överlycklig. Han skötte sig bra på Carlberg.
Behandlingen där var också hård, men det var han van vid och sina permissionsdagar fick han tillbringa hos farbror Gösta i landshövdingresidenset på Drottninggatan. Farbror Gösta var nykterist och en högst originell person. Det var han som gav tillstånd till bebyggelsen på Torphagen 1862. Det fick inte serveras sprit i hans hem, men hans gäster lär ha tagit sina supar på krogen mitt emot innan de kom till hans middagar.
Edvard blev officer vid Södermanlands regemente, som då låg i Nyköping. Där blev han adjutant hos min morfar Edvard Kuylenstierna och förlovad med hans dotter. Egentligen var det mormor som var så intagen i den glada och charmfulla löjtnanten att...