Jag hade annat i tankarna nu.
Den 2 maj spelade vi vår pjäs och hade fest i Handtverksföreningens lokal. Torbjörn kom först efter supén. Han var grann i vit nationaldräkt. Det var vår sista kväll och vi la hela vår själ i dansen. De andra slutade dansa och stod och såg på oss – alla deltog med oss. Vi kröp undan i en vrå – "Torbjörn jag kan inte resa från dig". Han svarade inte bara tog bägge mina händer och kysste dem. Sen gick vi ut i natten hand i hand.
Nästa dag på Liseberg sken solen och vi kunde inte låta bli att vara glada. Det låg lycka i luften, trots allt. Det var så självklart att jag var hans – aldrig ett ögonblicks tvivel. Senare i livet har jag alltid tvekat. Ska jag? Ska jag inte? Han var så oemotståndligt ung och överdådig och jag var hans med hela min själ.
Livet har givit mig mycket, men aldrig något så rent och vackert som den våren då Majs och Torbjörn gick hand i hand på Göteborgs gator.
Den 5 maj reste jag från honom och den 7 maj fyllde jag 20 år.
Så kom en sommar i Ronneby med faster. Jag hade roligt, intrycken från Göteborg gled undan, jag lekte lite lättsinnigt med kärleken som förr – men Torbjörn glömde jag aldrig.