Hemkommen till Sverige fick han snart en del viktiga uppdrag och blev så småningom finansminister, statssekreterare och riksråd.
Liljencrants var ingen bördsaristokrat, vilket Gustaf III ansåg nödvändigt för att ha fullt människovärde. Hans mamma hette Gyllenkrook och det hjälpte ju upp saken lite, men någon hovman blev han aldrig. Han var rättfram och burdus och saknade smidighet. Hans omständlighet och grundlighet tröttade kungen och han blev ingen favorit vid det lättsinniga hovet. Kungen var lika slösaktig som Liljencrants var sparsam – det var deras ständiga tvistefrö.
Om Johans utseende får man besked i David Schultz von Schultzenheims åminnelsetal i Vetenskapsakademin år 1816. Han säger: Herr Riksrådets kroppsväxt var av medelmåttig höjd men välformad och manlig. Han var begåvad med en klar och klok uppsyn och med mörkblå ögon. Han hade bruna hår som i höga åldern blevo silvervita men till bevis av huvudets även utvärtes sundhet voro de intill livets slut mer "ymnoge" än de flesta människors i ungdomen. Han var i umgänge förekommande behaglig och intagande, hade ett välljudande uttal och talade gärna.
Granskad mot originalet 2026-08-08 (jämförd mot sidbild).