Det föll ofta ner små svalungar ur boa. Dem tog vi hand om och uppfödde. Vi fångade flugor och matade dem med. Johan hade väckarklocka, som ringde när de skulle matas i soluppgången. Ibland gick det bra - men var de för länge så gick det illa. Då dog de - och då hade vi stora begravningshögtidligheter - Duvorna tyckte om musik - de flög in och satte sig och hörde på, när mamma spelade piano.
Barnkammaren låg en trappa ner. Det var en lucka i golvet - som sen stängdes åt oss - Därnere fanns kanoner än, men man kunde hoppa ut genom fönstren. När det var främmande måste vi finpyssla - vi gick och hälsa, klädda av städer, och släpptes ut igen i frihet - sitta stilla i salongen fick vi aldrig. Vid matbordet fick man sitta tyst och stilla - yttra sig fick man inte - bara svara om man skulle bli tilltalad.
Johan var klen som barn, Märta var frisk och rund - mamma gav alltid Johan de bästa bitarna av maten - mjölken skummades - Johan fick grädden, Märta skummjölken o.s.v. Men det fanns aldrig någon avundsjuka från min sida - Johan hade ett häftigt lynne men han var alltid snäll mot mig - vi var de bästa vänner - aldrig någon osämja oss emellan.
Det gick en liten ångslup mellan Vaxholm och fästningen. Officersvar. Men äkta gratis på den båten. I regnväder höll vi till ombord på den -
Denna sida är ännu inte granskad mot originalet av en människa.