...otrolig arbetsförmåga och goda insigter på alla områden gjorde honom till den bästa kamrat och angenämaste förman. Det var mycket vackra ord, men jag tror han förtjänade det.
Morfars och mormors äktenskap var ovanligt lyckligt - han var älskad och dyrkad av sin hustru - men för sina barn en främmande - men beundrad människa. Han hade ingen tid över för barnen.
På gamla dagar hade han brutit ett ben och gick dåligt, stödd på en käpp, och hade sockersjuka. Han satt vid sitt skrivbord nära dörren till mitt rum och när jag kom skuttande ut ur mitt rum höll han ut käppen framför dörren och sa: "Hoppa lilla Mättan!" och Mättan hoppade. Så fick jag lägga patience för honom. Jag var 9 år när han dog.
Mormor var en helt annan sorts människa. Hon hade det hetsiga Sparre-humöret, var kvick och listig med en "skarp tunga". Lång och smal med ett litet fågelaktigt ansikte. Hon var sned i ryggen och hade en liten kudde på ena höften och en på den motsatta axeln för att snedheten inte skulle synas. Mormor hade ömtålig mage och fick ofta hålla diet - men glad och rolig var hon ändå! Hon hade mycket starka sympatier och antipatier och var synnerligen subjektiv i sina omdömen. Lika obeskrivligt handarbetsskicklig som mamma var hon.
Denna sida är ännu inte granskad mot originalet av en människa. Texten har jämförts maskinellt mot Pontus Möllers korrekturlästa utgåva.