...fina små händer och fötter, som ung och road av vackra kläder och sydde dem själv. Noga med sitt utseende och hade nog små kärlekshistorier här och där. Hon uttryckte sig mycket bra i skrift men var inte road av sällskapsliv. Kunde inte prata, tänkte för långsamt och hann inte med. Till stor del beroende på hennes dövhet (hon blev döv efter difteri under förlovningstiden). Av hennes synnerligen fina härstamning märktes ingenting. Hon var en oerhört snäll och "beskedlig" människa. Hjälpsam mot alla som hade det svårt, och utrustad med ett oändligt tålamod.
Mamma var herrgårdsflicka och som sådan road av natur och djur. I sin barndom hade hon alla möjliga tama djur och god hand med blommor. Men trots detta gick hon klädd i handskar och parasoll när hon var på landet. Det var inte fint på den tiden att vara solbränd. En liten fågelunge som fallit ur boet kunde hon pyssla med i oändlighet och mötte hon en liten hund stannade hon och talade med den. Hennes kärlek till blommor, djur och små barn har gått i arv till hennes dotter!!!
Hon älskade sin son Johan över allt på jorden, och hennes stora sorg var att han skickades ut till Amerika. Hon gick över till katolicismen för hans skull. Först på sin dödsbädd fick hon se honom igen. Breven mellan mamma och Johan var värdefulla. Tyvärr finns bara Johans kvar.
Denna sida är ännu inte granskad mot originalet av en människa. Texten har jämförts maskinellt mot Pontus Möllers korrekturlästa utgåva.